Ledaren # 4 2016
Orimligt drev mot arbetarrörelsens ledare
Transparens är vårt vapen
Reformering av facken är enda lösningen
Att vara företrädare för arbetarrörelsen och socialdemokratin i Sverige är uppenbarligen att vara satt under moralisk lupp från media och även om det är fula knep som borgerliga opinionsbildare tar till för att starta drev, så som nu sker mot Margot Wallström, är det egentligen inte överraskande. Det som är mest provocerande är hyckleriets proportioner när socialdemokratiska politiker görs till syndabockar på grund av övernattningslägenheter, märkligt genomförda avdrag eller oklar användning av handkassor, medans högerns representanter bedöms efter helt andra måttstockar – främst företrädda av Carl Bildt som tycks leva i ett parallellt universum där de mest smutsiga affärer endast ger honom större aktning i opinionen.
Frågan är emellertid, är det egentligen en dålig sak att människor har lägre tolerans för korruption inom arbetarrörelsen än inom högern? Jordmånen är trots allt väl förberedd för att misstroende skall frodas och att det förhåller sig så är faktiskt arbetarrörelsens eget ansvar. Ett ledarskikt som inte går att varken granska eller styra från medlemshåll blir snabbt föremål för misstankar och moraliska ifrågasättanden. Moralismen är med andra ord inte kärnan i problemet. Tvärtom är ju moralism den lägsta formen av ideologiskt medvetande. Den sitter i ryggmärgen och är lika svår att motivera som den blir infekterad av att ifrågasättas. Det är detta som gör moralism till ett så praktiskt slagträ för populister på alla politiska sidor – även om populisterna till vänster är tunnsådda här i norra Europa. Moralisk uppbragdhet är ett problematiskt fenomen som lätt paras samman med konservativa stämningar, traditionalism och kulturellt tunnelseende, men den är trots allt bättre än cynism och uppgivenhet.
Så vad säger då mediedreven mot socialdemokratins toppar egentligen om samhället? Att det ställs större krav på vänstern än på högern och att detta i sin tur tar sig absurda uttryck är uppenbart. Men är ryggmärgsreflexerna egentligen fel? Skandalerna är ju ett tecken på att människor förväntar sig mer av vänstern och det i sig är något att utnyttja. Vänsterns eventuella framgångar är inte beroende av om vi lyckas förklara huruvida ett avdrag eller en representationslägenhet var motiverat eller ej, utan av att vi faktiskt bygger upp organisationer där de som representerar rörelsen också är underställda medlemmarnas beslut. Där alla vet hur deras representanter lever och där vi inte behöver hysa ens misstankar om att ledningen sticker till sig själva och varandra små bekvämligheter eftersom de helt enkelt inte har makten att göra det. Transparens är vårt vapen och därför är alla reformer som demokratiserar arbetarrörelsens organisationer helt nödvändiga.
