Ledaren # 1-2 2016
Övergreppen triggar alla reaktionära impulser
Högerns åsiktskorridor blir allt trängre
Vi får inte anpassa oss till deras debattklimat
Att uttrycka sig offentligt som kvinna idag är direkt sammankopplat med hot om sexuellt våld. Att försöka lyfta frågor om manligt våld mot kvinnor till en samhällelig nivå möts med högljudda protester, om inte det råkar vara en utlandsfödd som begår brottet och så länge problemet inte görs till ”deras”. Då används plötsligt Sveriges alla största och tyngst vägande debattorgan för att diskutera varför ingen vågar diskutera de här frågorna.
Gruppövergrepp under nyårsfirande i Köln, gruppövergrepp på en festival i Stockholm. I båda fallen tycks myndigheter och politisk offentlighet ha agerat klumpigt och ansvarslöst, inte minst inför de utsatta kvinnorna. Men när det också visar sig att gärningsmännen till åtminstone en väsentlig del var nyanlända så är det som om någon kastat in en tändsticka på ett höloft. Media, ny som gammal, tycks ha laddat för den här debatten länge. Nu skall det diskuteras etniska särdrag.
Om det inte vore för att de nationella högervindarna är så starka just nu så vore situationen ytterst svårbegriplig. När en händelse vinklas ur ett strukturellt perspektiv, när exempelvis förövarens sociala och ekonomiska position tas med i analysen, då får vi läsa att brottet ursäktas och att det individuella ansvaret läggs över på samhället. När å andra sidan en etnisk koppling kan göras, då får vi istället läsa att det är viktigt att ta in de kulturella omständigheterna. Varför då? I bästa fall för att göra ett problem som är utbrett inom manskultur världen över, även om det tar sig olika uttryck i olika omständigheter, till något annat än en gemensam angelägenhet. I värsta fall för att kunna skuldbelägga en hel kulturell sfär där den absoluta majoriteten är oskyldig till sexuella övergrepp och för att kunna fortsätta skjuta ifrån oss vetskapen om att vi alla lever i ett globalt patriarkalt samhälle.
Hur skall vi då reagera på detta, vi som kämpar mot både rasism och sexism? Vänsterns styrka ligger ju i förmågan att hitta de större sambanden, att hålla sig till den mätbara verkligheten. Vänstern får alltså inte förneka verkligheten heter det snabbt, men frågan är vilka premisser vi skall diskutera på. Vilken annan politisk slutsats kan vi dra av det sexualiserade våldet på festivalen We are Stockholm än att vi måste bygga mer inkluderande samhällen där män inte lär sig avhumanisera sina medmänniskor och där rättsväsendet och civilsamhället tar kvinnors (och andra utsattas) integritet på större allvar? Vad tillför en debatt om patriarkala strukturer i norra Afrika och Mellanöstern till de faktumen? Istället för en kultur där vi är rädda för att ”prata” om fakta håller vi på att skapa en kultur där vi panikartat måste älta vissa saker för att inte utdefinieras. I aversion mot ängslighet och rädsla för att ta ”debatten” så håller hela norra Europa på att bygga upp en åsiktskorridor där etnicitet måste nämnas så fort det möjligen kan vara en faktor. Går vi med på de premisserna så har vi blivit en del av problemet.