Vi har en granne i kvarteret. Ett hisnande stort träd med vid krona. En vänlig jätte som vakar över området med utsträckta grenar.
En eftermiddag när jag stod och förundrades över detta träd kom jag i samspråk med mannen som bor i ett av husen i dess skugga. Han berättade att trädet är en vit ek och att det är över tvåhundra år gammalt. Under många år hade eken en lika magnifik kamrat som stod på andra sidan en smal bakgata. Men människorna som bodde där hade bil och tömde giftiga vätskor vid trädets rötter så att det dog. När jag tänker på vår tid i USA tänker jag på de två träden. Det livskraftiga och det förgiftade. För USA är så mycket å ena sidan och å andra sidan. Så mycket både och.
Det är både de kristna fanatiker som dödar läkare på hälsovårdskliniker, och de läkare som erbjuder vård för alla i en fördomsfri miljö. Det är både de poliser som dödar människor på grund av deras utseende, och de människor som dagligen kämpar mot rasism på alla plan i samhället. Det är både den kapitalistiske fascisten Donald Trump, och den demokratiske socialisten och antikapitalisten Bernie Sanders. Både miljöförstöring och klimatuppvärmning en masse, och återställande av floder till deras naturliga tillstånd, många och stora naturreservat och människor med miljöengagemang till tusen. Både öppenhjärtigt och iskallt, galet rikt och extremt fattigt, förstående och oförstående, fundamentalistiskt och hypersekulärt.
Vår tid här i Columbus har varit som ett koncentrat av dubbelheten i USA. Ohio är hjärtat i detta stora land. Det är här alla företag testar sina produkter eftersom de vet att om de fungerar i Ohio så fungerar de överallt. Här pågår också alla strider kring vad USA ska vara för ett land. Medan vi har varit här har det varit stora protester mot multimiljonärerna Koch och införandet av deras lag som ytterligare skulle försvåra facklig kamp och har gjort så i många delstater. Det har också varit omfattande manifestationer på Ohio State University i solidaritet med studenterna som sitt- och hungerstrejkade mot den uppenbara rasismen på universitetet i Missouri. Människor har även slutit upp i massiva protester till stöd för hälsovårdsorganisationen Planned Parenthood som republikanerna gör allt för att stänga ned därför att en liten del av det arbete organisationen utför nationellt utgörs av aborter.
Att för en tid ha fått vara en del av dessa gräsrotsrörelser för ett jämlikt och fördomsfritt USA har gett mig några av de starkaste upplevelserna i mitt liv. Därför att det inte finns något finare än människor som står upp för varandra och för att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter, oavsett allt. Att alla ska kunna gå på gatan utan att vara rädda för hur polisen ska reagera. Att alla ska ha tillgång till sjukvård när de behöver den och rätt att bestämma över sina egna kroppar. Att alla ska behandlas lika inför lagen, att de som flyr ska erbjudas fristad och att alla ska ha rätt till ett bra och värdigt liv.
När jag tänker tillbaka är det vissa ögonblick som lyser lite starkare än andra. Att stå på förstubron utanför Mikes hus på Delaware Street medan åskvädret drar in efter en otroligt het dag och skyfallet lägger sig som en ljudmatta kring Brians röst när han förklarar hur USA har förändrats till det sämre för landets arbetare. Att göra upp eld utanför stugan i Hocking Hills Forest Park och grilla färsk majskolv under en oändlig stjärnhimmel efter en dag av cykling på den amerikanska landsbygden där det är klokt att inte trotsa alla skyltar som påpekar att det finns vapen som kommer att användas mot den som vågar kliva in på fel gräsmatta. Doften från brödfabriken som vilar över staden nattetid. Att stå med tejp över munnen tillsammans med Planned Parenthoodaktivister och anställda inne i Ohio Statehouse i protest mot lagförslaget om att ta bort organisationens delstatsstöd. Doften av koleldning om morgnarna. Att samtala om världen med postkassörskan från Upstate New York som inte bryr sig om att dölja att hon har flera trasiga tänder. Doften från det helt otroligt fantastiska, kooperativt ägda och helveganska Pattycakes Bakery i Clintonville. Ljudet från basketbollen som studsar mot skolgårdens asfalt under alla höstens varma kvällar. Skolbarnen som varje dag klockan halv fyra väntar på att bli upphämtade av sina föräldrar och som gör det bästa av situationen när de är sist kvar. Att färdas på floden i Chicago en klar och kylig decembereftermiddag och häpna över vad rika människor har mage att göra för att understryka sina privilegier, och sedan se det omfattande tältlägret på ena flodbanken där de allra fattigaste förbereder sig för vinterns kyla i den blåsiga staden. Ljudet från polisbilarnas sirener, brandbilarnas sirener, ambulansernas sirener. Helikoptersmatter. Solnedgången över staden sedd från fotbollsstadion medan de somaliska tonårstjejerna med huvudduk blir allt mer vågade i sin iver att heja på Columbus Crew och favoritspelaren Kei Kamara. Den cyniska transan på arbetarklassgaybaren. Svetten som rinner nedför ryggen när vi knackar dörr i trettionio graders värme för att få Bernie Sanders till president. De nästan magiska enstaka vita albinoekorrarna som gör sina sällsynta framträdanden mitt bland tusentals ekorrar som befolkar den här stadens alla träd.
Allting.
Jag inser att listan inte kommer att ta slut eftersom alla ögonblick räknas. Och jag har svårt att välja. Som ögonblicket alldeles just nu. Det är en ovanligt varm dag i december och jag sitter ute på balkongen för första gången på länge. Jag har Chicago inom mig och sju timmar av fält, vattentorn, enstakagårdar, vindkraftverk och industristäder. Nere på trottoaren står lärarna som är ansvariga för att distribuera barnen till rätt föräldrar. ”Lucy!”, ropar den manlige läraren vars röst jag har vant mig vid och kommer att sakna. ”Joshua!”, ropar han och en liten pojke kommer springande. Pojken är afroamerikan precis som läraren och många av de andra barnen på skolan. Jag har ofta suttit här på balkongen och undrat vilket USA de kommer att växa upp till. Kommer det att vara ett USA som det Donald Trump vill ha, eller det jämlika samhälle Bernie Sanders kämpar för? Eller blir det Hillary Clintons kappvändarmentalitet och Wall Street-vänliga inställning som formar deras tonår, skapar ännu större klyftor och bäddar för att ge en framtida Trump makten? I nuläget är det väldigt svårt att sia om. Det är ett år kvar till presidentvalet. Allt kan hända. Just nu handlar det i USA, precis som i Sverige, främst om att ta tillbaka debatten. Att inte låta allting kretsa kring de frågor som gagnar Donald Trump och Sverigedemokraterna utan istället prata om det som gör att dessa hatmånglare vinner stöd. Vi måste prata om att det är dags att bryta med det samhällssystem som bara gör de rika allt rikare och de fattiga fattigare. Prata om det och ändra på det.
Så vad tar jag med mig hem? Ett inre som blossar av glädje över all den enorma vänlighet vi mött här och en helt annan bild av USA än den jag kom med. Mitt hopp är att sjuksköterskorna jag träffade på ett Bernie Sandersmöte i Cleveland har rätt: att väldigt många i det här landet är redo för en ny tid, en tid där arbetarna reser sig upp mot kapitalet och där det är möjligt att en socialist blir landets näste president.
Precis som många andra människor vi träffat här intygade dessa sjuksköterskor att de kommer att göra allt för att bidra till denna förändring, både före och efter presidentvalet. De anser att det är dags för USA att ge världen en annan förebild. För saken är den att mer än något annat så är det här ett land där historien är ständigt närvarande och där väldigt många samveten är uppfyllda av alla de brott som begåtts, alla ”ingrepp” och krig. Det är dessa samveten som utgör hoppet. De är den stora vita eken. Sedan finns de förgiftade, hatfyllda samvetena som hela tiden hetsas att rösta rakt mot sina egna intressen, som tror på en man som Donald Trump därför att han spelar på deras rädsla för att förlora allt. Jag väljer att tro att den vita eken fortsätter att växa och att dess rötter sträcker sig allt djupare och allt längre ut i det amerikanska samhället. Så att skolbarnen som står på rad nere på asfalten och hoppande, skrattande väntar på att få höra sina namn ropas upp, har en ljusnande framtid framför sig.
Emma Lundström