I sin nya bok Kampen mot Putin ger Internationalens journalist Per Leander en detaljerad genomgång av den ryska oppositionens förutsättningar och utveckling de senaste åren, och skildrar hur demokratirörelsen till sist krossades av Putinregimen. Rysslandskännaren och professorn Per Månson tycker att boken är ett mycket värdefullt komplement till de i Sverige vanligtvis liberalt dominerade rapporterna från ryska protester.
Idag står utvecklingen i Ryssland i centrum för många. Införlivandet av Krim, striderna i östra Ukraina, sanktioner mot Ryssland har präglat de senaste årens debatt, och det talas om att ett nytt ”kallt krig” kan övergå i ett hett. Den senaste incidenten med ett ryskt flygplan nedskjutet i Turkiet visar hur laddad situationen är.
I detta läge publicerar journalisten Per Leander en intressant och tankeväckande bok om Kampen mot Putin: Den ryska proteströrelsens uppgång och fall. Leander koncentrerar framställningen på den protestvåg som inleddes när dåvarande president Medvedev och premiärminister Putin i september 2011 meddelade att de skulle byta plats med varandra i det kommande presidentvalet. Som många i Ryssland kommenterade detta var det ett så tydligt förakt för folkets möjlighet att självt bestämma vem som skulle leda landet som påminde om hur man under kommunisttiden lät en liten krets bestämma vem som skulle leda landet.
Den första fasen av motståndskampen växer fram i december 2011 efter anklagelser om valfusk i de Dumaval som just hållits. Tiotusentals personer kom till dessa demonstrationer, många häktades och dömdes till kortare fängelsestraff. Detta ledde i sin tur till nya demonstrationer med över hundratusen deltagare.
Ännu så länge hade demonstrationerna organiserats av två olika grupper, dels liberaler som stått Jeltsin nära under 1990-talet, och dels socialistiska grupper, som var oppositionella både mot utvecklingen efter 1991, utan att på något sätt stödja det stora kommunistpartiet. Inför presidentvalet i mars 2012 splittrades rörelsen, och de socialistiska grupperna ordnade då i huvudsak egna demonstrationer. Samtidigt började kravallpolis ingripa allt hårdare, och lagarna mot ”upplopp” och ”huliganism” skärptes. Efter det att Putin vunnit presidentvalet förekom demonstrationer på flera platser i Ryssland med krav på att valet skulle göras om. Den sista stora demonstrationen skedde i samband med att Putin skulle svära presidenteden i maj. Det blev den största demonstrationen av dem alla, men också den mest våldsamma. Kravallpolis gick till angrepp, många demonstranter greps och kom senare att dömas till långa fängelsestraff. Efter det har Putins grepp om opinionen hårdnat, och den proteströrelse som verkade kunna om inte störta så åtminstone störa hans regim kunde inte längre mobilisera massorna.
Varför blev det då så här? En anledning är givetvis avsaknaden av en liberal tradition i Ryssland, en annan är att demokrati av många ryssar kopplas ihop med kaoset på 1990-talet som var långt ifrån ”demokratiskt”. När dessutom de få som trots allt står för en liberal politik ändå stöder privatiseringen av näringslivet på 1990-talet, något som vanliga ryssar ser som ren stöld, var det svårt att nå ut till bredare grupper med protesterna. Hundratusen människor låter väldigt mycket, men i en stad med femton miljoner är det dock inte ens en procent. Dessutom lyckades inte den mer socialistiska delen av proteströrelsen föra ut krav som kunde ha fångat bredare lager av den ryska allmänheten. Detta menar en av de aktiva inom proteströrelsen, som i en sammanfattande analys av rörelsens uppgång och fall säger att:
”Hela Putins legitimitet i folks ögon bygger på att han kan framställa sig själv som den som satte stopp för 1990-talets kaos och upprättade lag och ordning i landet. Vår koalition misslyckades också med att presentera ett trovärdigt politiskt alternativ som var tillräckligt attraktivt för majoriteten av befolkningen, till stor del efter som liberalerna var emot att lyfta de sociala och ekonomiska problemen i landet. När vi i Vänsterfronten till sist började prata om dessa frågor, växte stödet för oss bland vanligt folk, samtidigt som vi fick liberalerna emot oss.”
Boken är ett mycket värdefullt komplement till de i Sverige vanligtvis liberalt dominerade rapporterna från ryska protester mot Putin, och man kan bara hoppas på att boken får en bred läsekrets, inte minst på grund av dess intressanta redogörelse för spelet bakom kulisserna i detta drama.
Per Månson
Eftersom Per Leander arbetar på Internationalen har vi bett Per Månson att recensera boken. Han är rysslandskännare och professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
