KOMMENTAR: I förra veckan kom Migrationsverket med nya prognoser för flyktinginvandringen; från att före sommaren kalkylerat med att 74 000 flyktingar skulle söka asyl i Sverige i år är man nu uppe i 140 000-190 000 och till nästa år 100 000-170 000 asylsökande. Givetvis blir det även en ansenlig kostnadsökning; för 2016 beräknas den ökningen till 29 miljarder kronor. I svallvågorna av dessa siffror har såväl Stefan Löfven som migrationsminister Morgan Johansson målat upp bilden av Sverige som ett land där vi nu ”ligger på gränsen för vår förmåga”.
Hur är det då tänkt att denna ökade kostnad ska finansieras? På en presskonferens samma dag som migrationssiffrorna kom gav finansminister Magdalena Andersson följande besked: ”Vi kommer att i huvudsak arbeta med kostnadsbesparingar. Det är vårt förstahandsalternativ”. Finansministern exemplifierade också med att sjukförsäkringen och ersättningen för personlig assistans är områden där det kan bli tal om besparingar. Därefter har även budgetavdelningen på finansdepartementet gått ut med mejl till alla departement där de uppmanas att fram till senast 8:e november komma in med konkreta förslag på utgiftsminskningar.
Regeringen klargör således nu att man är beredd att finansiera de ökade flyktingkostnaderna med sociala försämringar, eller ”kostnadsbesparingar” som är den mer tekniska termen som finansministern begagnar sig av. Och vad betyder i verkligheten besparingar inom sjukförsäkringen och den personliga assistansen? Kommer beslutet om att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkring en nu att upphävas? Kommer staten att bli ännu mer restriktiv i bedömningen av vem som ska ha rätt till personlig assistans? Och vad finns det mer för förslag om sociala försämringar? Att ställa flyktingmottagningen mot välfärden är en politik som verkligen spelar Sd i händerna, ett veritabelt självmål i kampen mot främlingsfientlighet och rasism.
Men självklart behöver man inte göra på det här sättet, självklart finns det en annan väg att gå. Varför inte de kommande åren införa en ”flyktingskatt” som drar in de nödvändiga medlen till statskassan? Det finns resurser att ta av: aldrig har Sverige varit så rikt som idag, aldrig har den rikare halvan av befolkningen varit rikare än nu och aldrig har bankvinsterna varit så enorma som under de senaste åren. Under senare decennier har vi också kunnat bevittna en omfattande omfördelning från offentlig- till privat konsumtion; från millennieskiftet och fram till dags dato har skatterna på årsbasis sänkts med hela 220 miljarder kronor.
Denna flyktingskatt kan konstrueras på en mängd olika sätt. En variant skulle kunna vara att höja skatten för den halvan av inkomsttagare som tjänar mer än 30 000 kronor i månaden, en annan kan vara att införa en specialskatt för de fyra storbanker som förra året gick med över 100 miljarder i vinst. Eller varför inte ett av åren ta ut en engångsskatt på Sveriges samlade förmögenheter, ja möjligheterna är många. Den strida flyktingströmmen kräver också av en mängd skäl en återupprustning och utveckling av välfärden – inte försämringar och avrustning, eller att privata bolag, som exempelvis det av familjen Wallenberg ägda Aleris, ska ha tillåtelse att verka inom flyktingmottagningen och dra in gigantiska vinster.
Det finns inte heller någon anledning för statsministern och migrationsministern att i alarmistiska ordalag måla fram en bild av att vi nu ”ligger på gränsen för vår förmåga”. Visst ställer den rådande flyktingströmmen omfattande resurser i anspråk, och då inte minst inom skolväsendet, mot bakgrund av att det beräknas att 70 000 barn i åldern 0-19 år kommer till Sverige enbart i år, Men Sverige har akademiker till ett antal som kan räknas i hundratusental. Varför inte erbjuda en del av dessa akademiker en snabbkurs i pedagogik och praktik? Och Sverige har över 800 000 löntagare som arbetar deltid. Varför inte erbjuda en stor del av dessa heltid? Och visst borde inte 375 000 svenskar behöva gå i arbetslösa när det är så mycket arbetsuppgifter som kräver händer och tanke.
Nej, det finns som sagt var ingen anledning till alarmism för vår beredskap är faktisk god. Frågar är bara hur vi fördelar resurserna och hur vi organiserar samhället.
Anders Karlsson