KRÖNIKA: Denna helg går återigen Socialistiskt Forum av stapeln. Tusentals vänstermänniskor samlas under ABF:s tak i Stockholm och en mängd evenemangspunkter – om allt från framtidens välfärd till imperialistiska handelsavtal – äger rum. Det är nästan så att vi som socialister kan få känslan av att vi innehar makten i hela samhället, om så bara för några timmar en endaste dag. Verkligheten är dock som bekant en helt annan; sällan i modern tid har visionen om en alternativ organisationsform, ett samhälle vilande på egendomsgemenskap varit så tillbakaträngd som idag. Därför bör vi inom vänstern gå på spaning efter den socialism som flytt.
I det som ofta brukar benämnas som ”det första socialistiska talet på svensk mark” – i Malmö 6 november 1881 – betonade den legendariske skräddarmästaren August Palm att arbetarna borde erhålla hela frukten av sitt arbete, och inte dela det med några kapitalister. Palm knöt därmed an till en gammal jämlikhetstradition, en dröm om allas absolut lika värde i en värld utan herrar – en dröm som exempelvis 1300-talets engelska bondeuppror artikulerades i uttrycket ”när Adam grävde och Eva spann vem var då adelsman?” När Palm höll sitt tal i Malmö ljöd redan fabriksvisslorna över staden, industrialismen var på väg att erövra Sverige och en värld utan herrar blev synonymt med en värld utan kapitalister.
Visionen om en värld utan kapitalister uttrycktes också tydligt i det första partiprogram som de svenska socialdemokraterna antog vid sin kongress 1897. Snart kom dock det levande perspektivet om ett socialistiskt samhälle att reduceras till pliktskyldiga formuleringar i partiprogrammet och till slut försvann det även därifrån. Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) höll i och för sig de röda fanorna högt men dess ideologi och trovärdighet kom att grovt perverteras av uppslutningen bakom Östeuropas stalinistdiktaturer. Den viktigaste kraften i den nya vänster som växte fram i samband med 68-vågen, maoisterna, hämtade sin förebild från diktaturens Kina och med det ofantliga liket i lasten kom man snart att sköljas bort av historiens flodvåg.
I dagens Sverige får man med ljus och lykta söka efter reella socialistiska krafter. Vänsterpartiet kallar sig för socialister, men i sin politiska praktik anpassar man sig i hög grad till det rådande tillståndet, exempelvis kräver man inte att företag som Volvo, storbankerna och gruvnäringen ska övergå i samhällets ägo och när man talar om ekonomiska resurser inkluderar man inte de enorma tillgångar som försvinner rakt ner i aktieägarnas fickor.
Om man inte artikulerar och drivs av en tydlig socialistisk vision har också de reformförslag som läggs en tendens att över tiden bli allt tamare och praktiken anpassas alltmer till den borgerliga demokratins parlamentariska lunk – till delar är avsaknaden av socialistiska masskrafter och exempelvis den historiskt sett låga strejkaktiviteten i dagens Sverige två sidor av samma mynt.
Dagens Sverige formligen skriker efter en socialistisk masskraft som lyfter fram nödvändigheten av att förstatliga avgörande ekonomiska tillgångar – som basala naturresurser, storföretag och kreditväsende – att dagens marknadsekonomi omgestaltas till en planerad hushållning samt att den utomparlamentariska kampen placeras i högsätet. Inte minst klimatfrågan och skövlandet av vår natur illustrerar hur bråttom det är med att bygga denna masskraft – en masskraft som ifrågasätter den under kapitalismen heliga privata äganderätten.
Anders Karlsson
