KOMMENTAR: Svenskt Näringslivs husorgan Veckans affärer hade 16/11 en artikel – under rubriken Sveriges mest guldkantade lista – som redovisade ett rekordstort antal svenska miljardärer. 156 svenskar ingår nu i denna grupp och totalt uppbär de en förmögenhet på hisnande 1800 miljarder kronor, också det ett rekord med råge. För att någorlunda kunna greppa denna siffras storlek kan det jämföras med att beloppet är ungefär dubbelt så stort som de samlade utgifterna i nästa års statsbudget och i runda tal i nivå med hälften av Sveriges bruttonationalprodukt. Nästa års beräknade kostnadsökning för ett ökat flyktingmottagande ligger i sammanhanget på beskedliga 29 miljarder kronor. Toppar listan gör IKEA:s Ingvar Kamprad med 610 miljarder kronor. På betryggande avstånd belägger sedan Hennes och Mauritz Stefan Persson och Tetra Paks Hans Rausing andra- och tredjeplatsen med 237 respektive 103 miljarder. Mest framgångsrik bland kvinnorna är Antonia Ax:son Johnson som med 63 miljarder kronor går in på en fjärdeplats.
Föga överraskande ger Veckans Affärer dessa krösusar ett nimbus av rosenrött skimmer. ”Att ge har blivit en trend hos våra miljardärer. Faktum är att många av de svenska miljardärerna har en altruistisk sida” Och vidare ”Båda systrarna Lisbeth och Sigrid Rausing har gett bort halva sin förmögenhet till välgörande ändamål. Johan Eliasch har köpt delar av regnskogen för att skona den från skövling”. Som slutkläm hyllas miljardärerna som vår tids världsförbättrare. ”Pengar är makt heter det. Den viktigaste makten som pengar kommer med är den som innebär att göra förändring och påverka världen i en bättre riktning verkar många av de svenska miljardärerna tycka”.
På ett plan har dock Veckans Affärer, trots sina panegyriska skrivningar, fångat ett rådande tecken i tiden; att de rika skänker allt större summor från sina förmögenheter till välgörande ändamål. Främst beror det på att de riktigt stora förmögenheterna vuxit till sådana ofantliga proportioner att dess innehavare knappt vet vart de ska göra av alla pengarna. Att då ge medel till exempelvis ”rent vatten” ”fattiga barn” eller ”cancerforskning” blir ett sätt att ”putsa på varumärket”. Aldrig har vi heller haft så många välgörenhetsgalor som idag. Om denna utveckling får fortsätta riskerar vi att hamna i en tid liknande den före demokratins genombrott. Jag tänker på 1800-talets donationsepok, då skolor som Chalmers eller sjukhus som Sahlgrenska fick sin ekonomiska grundplåt utifrån rika familjers gåvor – rätten till en väl fungerande välfärd blir då frågan om en ynnest från de allra mest välbärgade istället för en självklarhet för oss alla.
Varför har Sverige utvecklats i denna riktning? Grunden till det hela är en marknadsliberalisering och omfördelningspolitik till de rikas förmån, en politik som ända sedan 1980-talet dominerat. Kapitalmarknader har avreglerats, valutakontroll finns inte längre, privata bolag har vunnit inträde inom tidigare skyddade välfärdssektorer och börsvärdet har mångdubblats. Därtill har den förda ekonomiska politiken betytt att förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt tillhör en svunnen tid. Bolags-, kapital- och inkomstskatten har dessutom sänkts rejält. Vi har också fått en arbetsmarknad med allt vidare klyftor, varvid den hundradel med de allra högsta lönerna sprungit ifrån rejält.
Anders Karlsson
ETT ANSPRÅKSLÖST FÖRSLAG:
■ På 1680-talet drog Karl X1 in gods till staten som tidigare kungar sålt eller skänkt bort till adeln. En reduktion i vår tid skulle kunna innebära en femtioprocentig skatt på miljardärernas förmögenheter, en engångsåtgärd som teoretiskt skulle kunna inbringa svindlande 900 miljarder kronor till statskassan.