Flyktinguppgörelsen: ”Straffar oskyldiga för att avskräcka andra från att ta sig hit”

Iraq / IDPs / An Iraqi woman and her son, both internally displaced people from Mosul, walk on the road outside of the Garmava transit camp near a checkpoint on a road between Mosul and Dahouk in Iraqi Kurdistan, Thursday, June 14, 2014. In the past two days 53 people from nine families fled Mosul and took refuge at the site. The camp will have the capacity to initially host some 3,000 people. UNHCR monitoring teams report that many of the 300,000 people who have sought safety in the Erbil and Duhok governorates arrived with little more than the clothes they were wearing. Many people have no money, and nowhere to go. While some stay with relatives, others are temporarily in hotels where they are exhausting what funds they have. Many families in Duhok are also sheltering in schools, mosques, churches and unfinished buildings. / UNHCR / S. Baldwin / June 2014

I FOKUS: Den 23 oktober slöt Socialdemokraterna och Miljöpartiet en flyktingöverenskommelse med alliansens fyra partier. Man deklarerade att syftet var att ”skapa ordning och reda i mottagandet, en bättre etablering och att dämpa kostnadsökningarna” i ett allvarligt läge med stora utmaningar för det svenska asylsystemet. Det finns starka skäl att ifrågasätta att överenskommelsen kan leda till ”bättre etablering”. I själva verket kan den leda till ett högt pris i form av sämre hälsa, fler självmord och raserade möjligheter att etablera sig i det här landet.
När försörjningskraven för anhöriginvandring ökar kommer det att drabba nyanlända som inte klarar att ta sig in på arbetsmarknaden. Det innebär att de som har sämst utbildningsförutsättningar men också de som till exempel har de svåraste psykiska besvären efter krigsupplevelser, fängslanden och tortyr kommer att straffas med att inte heller få återförenas med sin familj.
När tillfälliga uppehållstillstånd blir regel utom för kvotflyktingar, ensam­kommande barn och barnfamiljer riskerar det att leda till kraftigt försämrad hälsa för de asylsökande. Och till raserade förutsättningar för etablering i Sverige.
När handläggningstiden ska kortas, ingår det att personer med ”ogrundade ansökningar och ansökningar från säkra länder” snabbare ska kunna utvisas. Självklart kommer det att leda till att fler personer lever som papperslösa och till att fler tas i förvar för att kunna utvisas – med katastrofala effekter för den psykiska hälsan.
Hälsoriskerna visas av ett förskräck­ande exempel från ett utvecklat hög­inkomsttagarland – Australien. Från 1992 började Australien skärpa sin invandringspolitik. Det blev regel att asylsökande som kom till landet med båt eller utan giltiga visa togs i förvar, och Australien var det enda land där flykting­ar kunde hållas i förvar på obegränsad tid. Asylsökande av alla åldrar, inklusive barn, förblev i förvar tills deras flyktingstatus avgjordes, vilket kunde ta flera år. År 1996 införde man också tillfälliga uppehållstillstånd som regel.

Mänskliga rättighetsorganisationer, advokater och vårdpersonal protesterade mot den nya politiken. Det genomfördes en lång rad studier som visade en kraftig försämring av den psykiska hälsan hos de asylsökande i förvar. En irakisk läkare som var flykting och själv satt i ett förvarscenter skrev en uppmärksammad forskningsrapport om sina observationer i lägret. Särskilt barnens ökade psykiska besvär uppmärksammades. Förvarstagandet ledde till ökade posttraumatiska stressbesvär av det slag människor får efter svåra upplevelser som krig och tortyr, ökad förekomst av depression och andra psykiska sjukdomar. I förvarscentren kunde man se sociala konsekvenser som självmord och självmordsförsök, våldshandlingar, upplopp, bränder, hungerstrejker och offentliga självstympningar. Den psykiska hälsan var försämrad flera år efter frisläppande från förvaret.

Likaså visade forskningsrapporter att flyktingar som fått tillfälliga uppehållstillstånd hade klart sämre psykisk hälsa än de som fått permanenta uppehållstillstånd. De blev också mer socialt isolerade och klarade att anpassa sig och etablera sig i det nya landet klart sämre. När flyktingar från Irak gick från tillfälliga till permanenta uppehållstillstånd förbättrades deras psykiska hälsa påtagligt.
Många australienska psykiatrer deltog med kraft i protesterna mot den rest­riktiva invandringspolitiken. Några framträdande och erfarna forskare, bland annat Derrick Silove från University of South Wales i Sydney, publicerade den ena rapporten efter den andra och brännmärkte regeringens politik som ”avskräckningspolitik”. I en artikel beskrev Silove förvarstagande som att ”straffa de oskyldiga som ett trubbigt vapen för att avskräcka andra från att ta sig hit”. I en ledare i British Medical Journal 2006 beskrev Silove och barn- och ungdomspsykiatern Mina Fazel invandringspolitikens konsekvenser för den psykiska hälsan och varnade för att antalet förvarstagna asylsökande ökade också i andra västländer, som Storbritannien. Även där kunde man se att den psykiska hälsan försämrades.

Silove och andra hävdade också att psykiatrin har ett ansvar för att avslöja politikens skadliga effekter på hälsan. De uppmanade sina kollegor att delta i protesterna, och att utveckla forskning och medicinskt-psykiatriskt stöd till flyktingarna. I det arbetet borde vårdpersonalen hålla sig oberoende från regeringen och istället söka samarbete med advokater och kampanjgrupper.
Efter omfattande protester upphävdes lagen om förvar 2006. Men efter senas­te valet 2013, då en allians av Liberala partiet och Nationella partiet återtog regeringsmakten, hårdnade flyktingpolitiken igen. Inga båtflyktingar tas emot på Australiens fastland. De sätts i läger på bland annat Julön, mer än 150 landmil från Australien. Om de beviljas asyl får de bosätta sig i de fattiga Stilla Havsnationerna Nauru eller Papua-Nya Guinea, som får ekonomisk ersättning från Australien. Enligt uppgifter i australiensk press 2014 hade ett dussintal mödrar i lägren på Julön försökt ta livet av sig i förhoppning om att deras barn då skulle ha större chanser att få asyl i Australien.

Australien är långt från Sverige, och det finns inget förslag om att alla asylsökande ska sättas i förvar här. Men det sker även här – i ökad omfattning. Utlänningslagen medger att en asylsökande eller en person som saknar tillstånd att vistas i Sverige tas i förvar i högst ett år. Migrationsverket ansvarar för förvarslokalerna men det händer att förvarstagna personer istället placeras i häkten, om till exempel personen är självmordsbenägen. Enligt en artikel i Fria Tidningen 25 december 2014 har antalet personer som satts i förvar ökat med en tredjedel, cirka 1 000 personer på fem år. Sverige har fått kritik från Amnesty och så sent som i december 2014 från FN:s tortyrkommitté.
Efter flyktingöverenskommelsen har det uppstått en ny debatt, där allianspolitiker anklagar regeringen för att fördröja de tillfälliga uppehållstillstånden. Justitieminister Morgan Johansson var snabb att meddela att regeringen var beredd att skynda på processen. För dem som inte vill att flyktingpolitiken ska bli ett ”trubbigt vapen” mot hälsan och förmågan att komma vidare hos människor på flykt är det hög tid att lära av exemplet Australien.

Maria Sundvall

Dela