DISKRIMINERING: Det är svårt för den som känner sig diskriminerad att få upprättelse i domstol och Diskrimineringsombudsmannens uppgift är otydlig och otillräcklig. Det menar Stiftelsen Expo som i måndags släppte en rapport om diskriminering och hatbrott. Rapporten bygger på statistik och intervjuer med minoritetssvenskar. Många beskriver en låg tillit till myndigheternas antidiskrimineringsarbete. ”Jag vet flera som har anmält och DO väntar alltid två år och sen är det för sent för att gå vidare, då är det redan preskriberat”, säger en person som intervjuats. Och statistiken ger stöd åt upplevelsen att det är svårt att få rätt. Av 1 949 DO-anmälningar 2014 utreddes endast 224 varav sex ledde till beslut i domstol.
– I praktiken är det väldigt svårt för den enskilde att få diskrimineringsärenden drivet till domstol, säger Sara Duarte, projektkoordinator på Stiftelsen Expo. Att få upprättelse via den juridiska vägen är väldigt svårt och det beror på att DO driver enbart prejudicerande fall. Antidiskrimineringsbyråer har talrätt och kan driva fall men har väldigt små ekonomiska medel och då hamnar den enskilda individen i praktiken i en situation där den måste ta ur egen ficka för att betala en rättsprocess. Det ska ju inte falla på den enskilde egentligen.
Förutom att driva enskilda ärenden har DO ett uppdrag att förebygga och motverka diskriminering genom det så kallade främjande arbetet. Sedan 2011 prioriteras det främjande uppdraget och myndigheten fokuserar på att driva enskilda ärenden som de tror kan leda till vägledande domar.
– Vi driver ärenden som vi tror kan få betydelse för många och som kan påverka rättspraxis och normer eller belysa diskriminerande strukturer i samhället, förklarar Lovisa Strömberg som är chef för utvecklingsenheten på DO. Även om vi skulle utreda alla anmälningar som kommer in så skulle det vara väldigt svårt att driva det till rättsprocess. Det är ju en civilrättslig process vilket innebär att det är lång tid som behöver läggas på utredning, det behöver hålla i bevisning och så vidare. Vi måste driva ärenden som ger effekt för många och påverkar i så hög grad som möjligt för att motverka diskriminering i samhället.
Men Expo menar att uppdraget är otydligt och att arbeta förebyggande och fokusera på prejudicerande fall inte är tillräckligt – även om det också är viktigt. De minoritetssvenskar Expo pratat med menar att det är viktigt att kunna få upprättelse när en utsätts för diskriminering. Så här säger en röst i rapporten:
”Det bedrevs ett arbete för att få fler romer att anmäla för några år sedan, som fick effekt. Men efter ett tag insåg alla att de använde fallen som underlag i rapporter och inte drev särskilt många fall. Man gjorde vad man ville med ärendena, vilket gjorde att många romer kände sig utnyttjade och lurade. Nu säger DO att de bara ska driva fall som kan påverka praxis, och då kan man aldrig få upprättelse. Men det handlar ju om att få upprättelse. Då slutar folk anmäla.”
Lovisa Strömberg har förståelse för att enskilda vill ha upprättelse för egen del men vill också nyansera bilden.
– Det finns ju även de som anmäler till DO för att man inte vill att andra ska drabbas och att samhället ska få kunskap om hur det ser ut, menar hon. Det finns olika skäl till att man anmäler idag. Det är olyckligt att det finns förväntningar på DO som inte stämmer överens med hur vårt uppdrag definieras enligt lag.
Expo vill se politiska åtgärder för att också stärka andra aktörer som motarbetar diskriminering.
– Det hade behövts tillsättas resurser till enskilda organisationer i civilsamhället som kan ta på sig och driva fall, menar Sara Duarte på Expo. Antidiskrimineringsbyråerna är få och i teorin kan vilken organisation som helst börja driva fall men då måste man kunna ha de resurserna.
I en skrivelse till den förra Alliansregeringen 2012 lade DO fram flera förslag för att stärka antidiskrimineringsarbetet. Det gällde bland annat att förbättra villkoren för antidiskrimineringsbyråerna, stärka rättshjälpssystemet och förbättra försäkringsskyddet alltså rättsskyddet i domstolsprocesser samt se över reglerna för rättegångskostnader.
– Att ge antidiskrimineringsbyråerna mer resurser och styrka innebär att fler aktörer i samhället kan driva det och då blir det inte på enskildas eget ansvar, säger Lovisa Strömberg. Det ska finnas fler som kan verka för de här frågorna och att andra aktörer som har ansvar har bättre förmåga att ta det ansvaret än vad de har idag.
Men Sara Duarte tycker ändå att det är viktigt att DO kan driva fler ärenden – även om det inte nödvändigtvis leder till fällande domar.
– Man kan inte garantera att det blir en fällande dom, det har ju med det civilrättsliga läget att göra, poängterar hon. Idag finns det många fall som skulle falla inom ramen för någonting man kan bevisa eller i alla fall som är juridisk diskriminering och som man inte ens får prövat. I slutändan är det inte fällande domar kanske som är måttet utan rätten att få någonting prövat.
Arash Gelichkan
