Den har valts till en av århundradets bästa böcker av New York Public Library. Den har hyllats för sin ärliga beskrivning av slummen i Williamsburg, Brooklyn, och för sin djupa förståelse när det gäller livets själva kärna. Men jag hade aldrig hört talas om A Tree Grows in Brooklyn förrän jag hittade en tygpåse med bokens omslag på en bokaffär i Columbus.
Tygpåsarna har klassikeromslag. På de andra påsarna står det The Great Gatsby, The Jungle Book, The Old Man and the Sea och To Kill a Mockingbird. Endast två av titlarna är skrivna av kvinnor. Den ena har jag läst, den andra är A Tree Grows in Brooklyn. Nyfikenheten är väckt. Boken inhandlas. Jag sitter på verandan och läser medan cikadornas knirkande läte blandar sig med stojet från barnen som leker på skolgården tvärsöver gatan.
Det dröjer inte många rader förrän jag befinner mig i Williamsburg i början av förra århundradet. Idag är det tjusigt att bo där. Då var det riktigt, riktigt fattigt. Ett slumområde bebott av invandrare från länder som Tyskland, Italien och Irland. Det var här författaren till boken växte upp. Berättelsen om den ofta utblottade familjen Nolan har mycket gemensamt med Betty Smiths barndom. Hon föddes som Elisabeth Wehner år 1896. Far- och morföräldrarna kom från Tyskland. När hon i intervjuer blev tillfrågad om boken handlade om hennes liv hade hon ett standardsvar. Hon menade att hon kanske inte riktigt skrev precis som det var, utan som det borde ha varit.
Trots detta är det inte fråga om någon vidare skönmålning. Bokens huvudperson Francie Nolan och hennes yngre bror Neeley är två av alla de hundratals barn som drar runt på gatorna och samlar skräp för att sälja till skrothandlaren och på så sätt kunna bidra med några mynt till familjens knapra kassa. Föräldrarna har knappt någon utbildning och flera av släktingarna kan varken läsa eller skriva. Till skillnad från Betty Smiths föräldrar så är Francies mor och far barn till österrikiska och irländska invandrare. Det sägs att det var förlaget som ville ha det så. Något som kan ha att göra med att boken kom ut 1943, mitt under andra världskriget. Tyska invandrare stod inte högt i popularitet. I boken är det första världskriget som gör tyskarna till paria. Francie säger uttryckligen att hon inte tycker om dem.
Fadern är en vek och vänlig konstnärssjäl som i snabb takt super sig till döds därför att han blev far alldeles för tidigt, inte lyckas få något stadigt jobb och har svårt för att hantera livet. Modern är ännu yngre men hon gör sig hård och skurar hyreshus för familjens överlevnad. Hon har gett upp hoppet om ett bättre liv för sig själv och lägger all sin kraft på att se till så att barnen kan få det hon inte fick: en ordentlig utbildning. Francie blir tidigt en läsare och den lilla tid hon har över lägger hon på böcker som hon lånar från biblioteket där den snipiga bibliotekarien aldrig tittar upp för att 
se vem hon lånar ut böckerna till. Precis som Betty Smith gjorde som barn, sitter Francie Nolan på brandtrappan utanför familjens lägenhet och läser och funderar över livet när det finns lite tid över på en lördag eftermiddag. Hon sitter omsluten av det träd som växer på gården. Ett träd som trotsar de karga omständigheterna i Brooklyn och sätter skott där det kan. Av de flesta uppfattas det som ett ogräs, som en inkräktare, eftersom det härstammar från Kina och Taiwan. Men Francie uppskattar trädets ihärdighet. Hon känner igen sig i det. Också hon tar varje möjlighet att slå rot och växa. Också hon trotsar det hårda klimatet i Williamsburg. Hon är en lyssnande och iakttagande person med stora känslor inom sig, men hon lär sig också mycket tidigt hur hon måste bete sig för att hantera den sociala och ekonomiska misär som omger henne.
Ju mer jag skriver om boken, desto mer märker jag att jag inte har skrivit. A Tree Grows in Brooklyn är så många berättelser i en och samma bok. Det är en klasskildring, en barndomsskildring, en feministisk skildring, en sorgebok och en glädjebok. Det är en berättelse om att vara ensam tillsammans med andra, att räkna varenda slant hela tiden, att tvingas sluta skolan för att börja jobba heltid som fjortonåring och om att ha ett hungerhål i magen. Det är också ett vittnesmål om fattigdomens konsekvenser, en kritisk hyllning till fackföreningsrörelsen och en lovsång till utbildningens möjligheter och makt. Det är en bok som är aktuell idag inte minst därför att den speglar en trångbodd och nedgången stadsdel där människor från många olika länder och kulturer trängs ihop och måste samsas om utrymmet. Texten duckar inte för rasismen mellan de olika invandrargrupperna. Särskilt inte den inbitet negativa inställningen till judarna, vilket väl också är ett resultat av den tid boken skrevs i.
Det är en bok där människornas innersta tankar är öppna för läsaren. En bok som inte följer Francies lärarinnas råd om att bara skriva om det som är självklart vackert. Här finns pubägarens längtan efter ett riktigt samtal, en moster som föder tio barn som omedelbart dör eftersom det inte finns adekvat förlossningsvård, suget efter pickles när vitaminbristen blir för svår i vintermörkret, värmen från en vedspis, tuberkulosröda kinder, trångboddhet i kyliga rum med dålig luft, en pappa som inte kan gå rakt när han kommer hem om kvällarna, stoltheten i ett fackföreningsmärke och vetskapen om att den älskade kommer att dö en för tidig död. Men framförallt finns här de starka kvinnorna. De arbetande kvinnorna. Skurande, fabriksarbetande, skrivmaskinsskrivande. De gör upp eld i spisen och får det utspädda kaffet att bli till en känsla av att ha ett överflöd. De försöker få ihop det. Vilket inte betyder att alla kvinnor i boken är vänliga omtänksamma varelser. Francie tycker inte om kvinnorna utanför familjen eftersom hon sett så många exempel på att det saknas sammanhållning, att kvinnorna är snara att stjälpa istället för att hjälpa, att straffa ut dem som inte passar in, som råkar ha gjort något som inte stämmer överens med normen. Hon ser avundsjuka och svartsjuka och hat kvinnorna emellan. Så hon håller sig utanför. Håller sig till böckerna och fantasin.
I förordet till A Tree Grows in Brooklyn står det att det inte alls är den bok om sociala frågor – om klasskampen, fackföreningsmedlemskap och gratis utbildning till de fattig – som många kritiker har beskrivit den som. Förordsförfattaren vill istället understryka att det är frågan om en universell bok där vi alla kan känna igen oss oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån. Men saken är den att det är en bok som på alla sätt och vis bottnar i fattigdom och tar avstamp i sociala frågor. Att alla kan känna igen sig i de människor som skildras och ta till sig en berättelse som förmodligen i de allra flesta fall ligger långt från deras verklighet, beror helt och hållet på Betty Smiths förmåga att förstå sin omvärld och beskriva den.
A Tree Grows in Brooklyn blev väldigt fort en framgång när den kom 1943. Den gavs till och med ut i ett format som skulle passa soldaternas ryggsäckar. På svenska översattes bokens titel ett år senare till det något mer passiva Ett träd växte i Brooklyn. Det är ett bra tag sedan senaste svenska utgåvan och det är svårt att hitta något skrivet om den. Det enda som dyker upp vid en sökning på nätet är en recension av Bodil Malmstens bok om att skriva. Tydligen var Betty Smiths bok en ungdomsfavorit som Bodil Malmsten senare fick höra var dålig litteratur. Jag hittar inga recensioner som talar om varför boken skulle vara dålig. Men det verkar inte finns något intresse för en nyutgåva. Det borde det göra. En moderniserad utgåva som låter Betty Smiths fantastiska språkkänsla komma till rätta och gör det möjligt för svenska barn och ungdomar att låna en bok som i mångt och mycket kan ha genklang i deras vardagsfunderingar, och samtidigt berätta om en helt annan tid.
I ett efterord till den amerikanska boken berättar Betty Smiths dotter om sin mor. Hon beskriver henne som en tidig feminist. En kvinna som levde sin feminism snarare än talade om den. Betty Smith lyckades till slut få sin utbildning, efter flera år av arbete och barnafödande. Under depressionen var hon ensamstående med två barn och tog precis alla skrivuppdrag hon kunde komma över för att försörja familjen. Hon skrev både stickrecept och hyllade pjäser. A Tree Grows in Brooklyn gjorde henne allmänt känd, respekterad och ekonomiskt oberoende. Den lilla tunna flickan som samlade skräp på gatorna i Williamsburg och drömde om att skriva växte upp och blev författare. Just för att hon skrev om den verklighet hon växte upp i. Kanske inte alldeles precis som den var, men nästan, utan att lägga den till rätta. Utan att tvätta bort smutsen, sorgen och rädslan.
Emma Lundström
