Två åttiotalister, med sympatier för olika delar av det brittiska Labour-partiet, flög förra veckan från London till Stockholm för att på Kulturhuset diskutera bland annat valet av Jeremy Corbyn till ledare för detta parti. David Munck var där.
Den ena var Owen Jones, kolumnist i New Statesman och The Guardian, författare till böckerna Chavs: The demonization of the working class och The Establishment, varav den sistnämnda nu översatts till svenska hos Ordfront. Jones stödde Corbyn i partiledarvalet och har tidigare varit politisk sekreterare åt Labour-politikern John McDonnell, som nu utsetts till aspirerande finansminister i Corbyns skuggregering. McDonnell blev efter utnämningen hårt ansatt i brittisk media för att han tidigare haft en vänskaplig hållning till IRA-medlemmar; enligt McDonnell själv var det för att samtala om en lösning på Nordirland-konflikten.
Den andra var Katrine Marçal, tidigare Kielos, författare till boken Det enda könet som nyligen översatts till engelska under titeln Who cooked 
Adam Smith’s dinner? och ledarkrönikör på Aftonbladet bosatt i London. Marçal är kritisk mot Corbyn och har beskrivit honom som ”en skäggig 66-årig marxist” som stöds av ”övervintrad bokstavsvänster, trendkänsliga miljöpartister, hipsters, vänsterakademiker, politiskt intresserad arbetarklass och unga arga radikaler” men är ”chanslös i valet 2020” (AB 13/9). Även om Corbyns skägg nämndes vid flera tillfällen var Marçal denna kväll ganska mild i sitt omdöme, och nöjde sig med att ställa vissa kritiska intervjufrågor till Jones.
Marçal gjorde avstamp i den dagsaktuella snackisen ”PigGate”, som för ett ögonblick ersatt Corbyn med premiärminister David Cameron som måltavla för den brittiska tabloidpressen. Vad som hänt är att en bok av förre konservative överhuspolitikern Lord Ashcroft i en nyutkommen biografi beskrivit hur Cameron, i en överklassklubb under sin studietid i Oxford på 80-talet, deltog i snusk med avhuggna grishuvuden. Jones påpekade stillsamt att Corbyn blev vegetarian bland annat för att han såg hur grisar behandlas i det europeiska jordbruket. Jones sa också att även om Camerons gamla herrklubb ger en bra bild av skevheten gällande klassbakgrund, kön och hudfärg i det brittiska etablissemanget, handlar Jones bok inte främst om det, utan om att makten är ”unaccountable”, det vill säga kommer undan med nästan vad som helst och inte behöver ansvara inför någon. Det beror enligt Jones på att makthavarna svetsas samman av gemensamma ekonomiska intressen och till hjälp har en ideologi som säger att de har förtjänat sina privilegier och gynnar hela samhället.
Under de senaste fem åren har de tusen rikaste britterna fördubblat sin förmögenhet mitt under en svår ekonomisk kris, medan en miljon brittiska medborgare nu behöver välgörenhet för att ha råd med mat. Jones sa att han i The Establishment försöker förklara hur detta är möjligt i Storbritannien, världens sjätte rikaste land, och hur det skulle kunna förändras.
Som exempel på hur etablissemanget opererar nämnde Jones de stora revisionsbyråerna. Dessa hjälper sina klienter att undkomma skatt, så att staten totalt går miste om miljarder pund. Samma personer arbetar som rådgivare åt regeringens skattelagstiftning, vars kryphål de därmed är experter på, och framträder sedan i välgörenhetsorganisationer som ger smulor åt personer som den försvagade välfärdsstaten nu inte hjälper. En brittisk minister kan också tilldela ett kontrakt till ett storföretag och sedan få en ledande ställning där. Jones använde uttrycket ”revolving doors” (svängdörrar) och sa, till publikens gillande, att han hört att även i Sverige vandrar makthavare mellan uppdrag i politiken och näringslivet. Politiken, även inom Labour, ses idag mindre som en service till allmänheten och mera som en karriärväg.
Det ökade missnöjet med denna roll hos politiken ser Jones som en viktig förklaring till att Corbyn valdes till Labour-ledare. En missnöjesfaktor är också, menade Jones, att det brittiska valsystemet ger det största partiet ovanligt fria händer med mindre krav på kompromisser och allianser än i andra parlamentariska demokratier vilket Cameron, liksom tidigare Margaret Thatcher, nu utnyttjar för social nedrustning. Banker och markägare med stora arealer får samtidigt väldigt mycket ekonomiskt stöd från staten, medan små förmåner till mindre bemedlade villkoras med allt strängare motkrav. Ett uppmärksammat fall som Jones berättade om var den 60-årige arméveteranen Stephen Taylor, som fråntogs en månads arbetslöshetsersättning för att han bedrev en insamling åt krigsskadade och stupades anhöriga utanför en affär där han samtidigt sökte arbete, och då inte bedömdes ha ägnat all tid åt jobbsökande. Detta väckte indignation även i den konservativa pressen.
Fallet med Stephen Taylor visar, menade Jones, att vänstern kan nå längre om de som drabbas av den förda politiken får ett mänskligt ansikte och inte reduceras till statistik. Marçal betonade då bilderna som nyligen förändrat delar av folkopinionen om flyktingkrisen. Jones höll med och sa att Storbritannien, vars folkmängd är sju gånger större än Sveriges, bara tar emot en tredjedel av det antal flyktingar Sverige tar emot, vilket han ser som en skam för sitt land, men att även den brittiska opinionen nu börjar ändras till en mer välkomnande attityd.
Samtidigt, påpekade Jones, riktar många tunga ekonomer, t.ex. nobelpristagaren Paul Krugman, hård kritik mot EU:s politik. Vad som behövs är en rörelse som kan kommunicera sådan kritik till människor på ett begripligt språk. Det var ett embryo till en brittisk sådan rörelse som föddes i kampanjen för Corbyn, men kampen måste ske över nationsgränserna, menade Jones och tog som exempel att Syriza i Grekland har vunnit två val, men utan mycket politiskt stöd från andra EU-länder inte kan genomföra den politik de gick till val på.
Vad var det då som gjorde att Corbyn kunde bli vald till Labour-ledare? Jones sa att han fortfarande inte riktigt kan greppa att det är sant, eftersom det för tre månader sen framstod som helt osannolikt och gav 200 gånger pengarna hos spelföretagen. Vad som uppnåtts under dessa tre månader är skapandet av en gräsrotsrörelse via massmöten och sociala medier som nått ut även till personer som tidigare inte varit intresserade av politik. Bland det svåraste för Corbyn nu är att han inte har ett lojalt team av spin-doktorer och proffspolitiker såsom de stora partiernas ledare oftast har. Vad man än tycker om medierna, måste man förhålla sig till dem, menade Jones, och nämnde att en anonym brittisk general häromdagen framträdde i pressen och hotade med en militärkupp om Corbyn blir premiärminister.
Marçal sa att Corbyn inte har den karisma som populistiska ledare oftast har, och att Labour-valet troligen inte handlade om honom som person. Jones höll med om detta, men menade dels att Corbyns förmåga till dialog och samtal gynnat honom, dels att det behövdes en person som kunde bli fokalpunkt för en sådan rörelse som väntade på att födas, och att det nu råkade bli Corbyn. Ibland sägs det att Corbyn bara är en protestpolitiker, men det stämmer inte, menade Jones, och framhöll att Corbyn samarbetar med ekonomer som har konstruktiva förslag på bl.a. en nationell investeringsbank och utbyggnad av infrastrukturen.
Marçal lyfte den ofta framförda ståndpunkten att Corbyn kommer få svårt att vinna valet 2020 då det främst är marginalväljare från konservativa partiet som Labour måste vinna tillbaka. Jones medgav att det inte blir lätt, men sa att man ska beakta de ofta vänstersinnade väljare som gått över till Skotska nationalistpartiet och Gröna partiet, dem som valt UK Independence party vilka ofta är arbetarväljare med brist på alternativ snarare än utstuderade högermän, samt dem som hittills inte röstat alls, kanske för att de inte sett någon mening med det; bland brittiska soffliggare är unga, kvinnor och fattiga överrepresenterade. Alla dessa är grupper som Corbyn kan nå ut till, menade Jones, och tror att även en del konservativa kan vara påverkbara om Corbyn presenterar ett trovärdigt alternativ. En särskild grupp som vänstern hittills varit dålig på att nå ut till är egenföretagare, menade Jones. En av sju brittiska arbetare är egenföretagare, då det är så svårt att få en anställning, och de lever ofta under mycket svåra villkor utan tillgång till de flesta sociala förmåner, framhöll han.
Det område där Corbyn fått mest kritik, även från seriöst håll, är utrikespolitiken. Detta var den punkt där Katrine Marçal pressade Owen Jones minst, särskilt gällande vad som kan göras åt dagens konflikthärdar och efter Irak-krigets bittra frukter. Jones sa bara att när Saddam Hussein beväpnad av västländerna massmördade kurder på 80-talet protesterade Corbyn utanför Iraks ambassad i London, och att Corbyn tidigare blivit arresterad när han demonstrerat mot det brittiska stödet till apartheid-regimen i Sydafrika.
Den punkt där Jones framförde kritik mot Corbyn var bristen på kvinnor i den nya skuggregeringens toppositioner. Det duger inte, menade Jones, att som vissa nu gjort säga att vi i vänstern tycker att utbildnings- eller sjukvårdsministern är viktigare än inrikes- utrikes- eller finansministern. Till aspirerande finansminister hade Jones, istället för sin förre chef McDonnell, föreslagit Angela Eagle som har bakgrund i vårdfacket och Fabian Society och var arbetsmarknads- och pensionsminister i Gordon Browns regering; hon blev aspirerande näringsminister vilket är mindre prestigefyllt. Jones framhöll ändå att andelen kvinnor i hela Corbyns skuggregering är över 50 procent vilket är mer än någonsin förr, och att Corbyn tagit mycket intryck av feminister och bl.a. framlagt ett åtgärdsförslag mot sexuella trakasserier på allmänna platser, vilket är ett stort problem för kvinnor i Storbritannien.
Jones nämnde den planerade folkomröstningen om brittiskt utträde ur EU. Corbyn har, under press från Labours parlamentsgrupp, landat i att stödja att Storbritannien stannar i EU. Cameron har försökt utnyttja EU-motståndet för att få stöd att förhandla bort även de ganska tandlösa sociala och fackliga åtaganden (”social chapter”) som medlemskapet innefattar. Corbyn måste nu å sin sida kräva att det ställs krav i motsatt riktning på EU, menade Jones, annars blir det en ”blank cheque” åt Cameron. Han framhöll att i själva verket är Cameron rädd för att hans regering ska falla om utträdessidan vinner, och Cameron har nu backat från sina mest nyliberala positioner för att blidka Labour-väljare att rösta för kvarstannande i EU.
Owen Jones väckte slutligen skratt när han, med en passning till Daniel Suhonen vars tankesmedja Katalys ordnade evenemanget, sa att han förstått att en svensk socialdemokratisk ledare blev bortkuppad härom året och att han kanske borde läsa boken om detta för att förbereda sig på vad som väntar.
David Munck
