För enkla lösningar följer i fotbolls­våldets kölvatten

Polispistol

Ledaren # 40 2015   
”Mer polis, ståplatsreducering, tomma läktare”
Men ”lösningarna” skapar nya problem
Kulturen en produkt av samhället, inte tvärt om

Hotfulla ynglingar som skanderar ”hora” och kallar varandra ”fitta”, bengaler på tunnelbanan, män som springer i grupp över spåren. Kvinnor som får panikattack och barn som gråter. Det var derby mellan Hammarby och AIK i söndags och medier sköljer över av vittnesmål om obehagliga och farliga situationer – och alla som förespråkar ett samhällsklimat där vi behandlar varandra med respekt har förstås svårt att inte uppröras över scenerna. Måste passioner levas ut på det här viset? Det måste de förstås inte och där vi upprörts över obehagliga scener följer snart svaren på vilka åtgärder som krävs för att fotbollen skall bli ett mindre våldsomgärdat fenomen.

Per Gudmundsson skriver SvD-ledare (28/9) där de sedvanliga kraven på ökad kameraövervakning, ståplatsreducering, avstängning av läktarsektioner och andra repressiva medel som föreslås tillämpas ”tills problemet är borta.” När känslorna svallar framstår åtgärderna kanske som både rimliga och självklara, men de är i själva verket djupt politiskt problematiska.
Bara att formulera problemet är i sig en subjektiv fråga. Hur många våldsbrott anmäls i innerstan under en lönehelg? De stora musikfestivalerna är härdar för brott, ändå ser vi få debattörer ropa på förbud. Nedrustade bostadsområden för samhällets socialt undanträngda utgör knappast trygga rum, men det är när våldet byter fil och kommer in i medias blickfång som de formuleras om till akuta problem. Och det är en farlig social mekanik. När Thatcherregimen på åttiotalet deklarerade fotbollshuliganerna som ”the enemy within” var det problem i en betydligt större skala som omgav fotbollen i England än någonsin i Sverige, men det är få som kan deklarera projektet att rensa ut de brittiska läktarna som en framgångshistoria. De disciplinerade och förhållandevis tysta läktare som idag markerar den engelska elitfotbollen är bara en del av omvandlingen.

Rädslan för ”massan” ursäktade en behandling av supportrar som inte bara exkluderade de lägre samhällsklasserna utan som faktiskt betalas i människo­liv. Som skräckexempel står Hillsboroughkatastrofen 1989 då 96 fans klämdes till döds, till följd av polisiärt agerande. Att ansvarsbördan låg hos just polisen har avslöjats bara det senaste året, men i sin samtid användes olyckan som hävstång för konservativa debattörer med precis samma åtgärdsförslag som Per Gudmundsson. På plats hanterades de sammanpressade massorna som ett hot som inte på några villkor fick störa matchen och i konservativa The Sun kunde upprörda britter sedan läsa ”vittnesmål” om hur fotbollssupportrar urinerade på lik och plundrade de döda på värdeföremål.
Det är så klart inte ett medie­klimat som vi kan känna igen oss i här i Sverige, men det är mekanismer som kan användas på betydligt mer försåtligt sätt. Samma åtgärder som användes mot fotbollssupportrar, samma allians mellan statlig repression och medias rapportering användes för att svartmåla och legitimera våldet mot de strejkande gruvarbetarna och under de så kallade ”raskravallerna” i Brixton.

Fotbollssupportrar mot homofobi, supporteralliansen, Norrköpingsklackens insamling för att bekosta flyktingars biljetter är alla initiativ som skapats med bas på läktarna och det är den typen av initiativ som i grunden förändrar vilken kultur som skall omge fotbollen. När nazister knivhögg Showan i Malmö förra våren blev ”kämpa Showan” en paroll som kunde ses på läktare över hela kontinenten. Om skiljelinjen däremot tillåts gå mellan de intressen som driver fram kommersialisering av fotbollen och dem som skriker ”hora” på tunnelbanan så kommer kommersialisering­ens krafter att vinna. Och då kommer de flesta inte ens förstå vad som gått förlorat.

Dela