Explosionen i Tianjin

Den 19 augusti 2015 publicerade nyhetsbyrån Xinhua ett intressant reportage om explosionen i Ruihai International Logistics’ lager i Tianjin den 12 augusti. Samtidigt som den indirekt förnekade att Li Liang, formellt företagets största aktieägare, är brorson till den tidigare medlemmen i politbyråns ständiga kommitté, Li Ruihuan, så bekräftade den att en annan viktig aktieinnehavare,
Dong Sheqian, är son till Tianjinpolisens tidigare chef. Den avslöjade också att företagets verkliga chef är Yu Xuewei, även om hans bakgrund fortfarande är oklar.

Orsaken till att företaget med sådan lätthet fick alla tillstånd som behövdes för driften, trots att det grovt brutit mot de flesta regler, är att både Dong och Yu var i maskopi med olika regeringsdepartement. Reportaget citerar Dong: ”jag har främst förbindelser med polisen och brandkåren, medan Yu har kontakt med Byrån för inspektion av produktionssäkerhet, hamnstyrelsen, tullen och byrån för miljöskydd.”
Men det finns ännu en aktör i detta spel som förbisetts.
Enligt en lag från 2001 som reglerar produktion och lagring av farliga kemikalier, måste lagret befinna sig minst ettusen meter från bostadsområden. I fallet med Ruihais lager var avståndet bara 600 meter. Men enligt China Youth Daily hävdar säkerhetsbedömningen av Ruihai, som gav bolaget regerings­tillstånd att verka lagligt, att lagrets avstånd från bostadsområden var i enlighet med lagen.  Företaget som utfärdade denna rapport heter Zhongbin Haisheng säkerhets- och hälsoutvärdering i Tianjin AB (hädanefter Zhongbin Haisheng).
Enligt Beijing News den 17 augusti är detta företag något som folk ibland kallar ”hongding zhongjie”, eller bokstavligen ”röda hatt-firmor”. Hongding var den officiella hatt som höga ämbetsmän (mandariner) bar under Qingdynastin, och när dessa ämbetsmän öppnade egna företag och blev företagare (shangren), kallades de hongding shangren. Röda hatt-firmor är bara en speciell sorts röda hatt-företag (hongding gongsi), ett kodord för affärsföretag som grundats av regeringstjänstemän, antingen som enskilda personer eller i grupp. Innan vi går in mer på det ska vi först titta på de största aktieägarna i det vinstdrivande privata företaget Zhongbin Haisheng.
Föregångaren till företaget grundades 2003. Det finns idag tre stora aktieägare i bolaget: Tianjins gummiindustri, Tianjin Dolphin gummigrupp AB, och Nationellt forskningscentrum för brandskydd, ett institut som ligger under ministeriet för offentligt säkerhets ansvar och är beläget i Tianjins brandforskningsinstitut. Alla tre aktieägarna är antingen statligt ägda företag eller regeringsdepartement. Den sistnämnda aktieägaren blev det så sent som 2008. Sammanslagningen med Tianjins brandforskningsinstitut under ministeriet för offentlig säkerhet gav Zhongbin Haisheng ett enormt försprång för att få Klass A-beteckning för ”säkerhetsutvärderingsföretag” 2012. Enligt institutets webbplats ”driver [det] en integrerad brandforsknings- och testbas i världsklass”. Givetvis har deras sakkunskap på detta område inget samband med Zhongbin Haishengs beslut att låta Ruihai klara av säkerhetsbedömningen när det inte förtjänade det.
Enligt reportaget i China Youth Daily hade Ruihai tidigare bett en annan firma göra säkerhetsbedömningen, men firmans rapport godkände inte Ruihai. Så Ruihai bad om hjälp från Zhongbin Haisheng och den sistnämnda gav Ruihai godkännandet som tillät det att få regeringens tillstånd att arbeta.
I Kina är det vanligt att regeringsdepartement utser speciella säkerhetskonsulter till företag som ansöker och vill arbeta med lagring eller tillverkning av farliga varor. Ansökarföretagen vet mycket väl att de bara kan få verksamhetslicenser om de efterlever kraven. Mycket ofta grundas eller ägs dessa konsultföretag av regeringstjänstemän eller deras kompisar, därav namnet ”röda hatt-firmor”. Enligt en rapport finns det nu ungefär 68 A-klassade och 347 B-klassade säkerhetsbedömningsföretag i landet.

Det ovan nämnda reportaget i Beijing News vågar inte kritisera Zhongbin Haisheng direkt för att ha konspirerat med Ruihai. Istället nämner det ett fall som tillåter oss att få en glimt av hur dessa röda hatt-firmor fungerar, och därför är värt att citera utförligt:
”Det har under flera år förekommit diskussioner på många ställen om hur miljöpåverkan bedöms och hur dessa röda hatt-firmor bara låtsas när de gör sina bedömningar. Detta problem existerar också vad gäller säkerhetsbedöm­ningar. Medan de lagar som reglerar bedömningar av miljöpåverkan sedan flera år kräver öppenhet och information, är säkerhetsbedömningar fortfarande som svarta lådor.
I praktiken, och det är ganska vanligt, utses de konsulter som genomför säkerhetsbedömningarna av tillsyns­departementen. Tidigare har Kinas stats­television,  CCTV, rapporterat att alla privata bensinstationer i Chongqing begärde att samma säkerhetsbedömningsföretag skulle göra rapporten om dem. Tillsyns­departementet, nämligen byrån för produktionssäkerhet, hävdade att de bara hade ’rekommenderat’ konsulten och inte gjort någon beställning. Men i och med att det är denna byrå som har sista ordet om stationernas säkerhetsbedömning, vilka bolag är då modiga nog att bortse från de officiella ’rekommendationerna’ och istället leta efter alternativ?
Vad gäller att säkerhetsbedömningar till stor del är ett låtsasspel, så är det en öppen hemlighet inom industrin. Många företag betalar tusentals dollar för att få en rapport i frågan. Säkerhetsbedömningen av de 42 privata bensinstationerna i Chongqing gjordes på lite mer än en timme. Firmans personal promenerade bara runt stationerna ett tag och utfärdade sedan en säkerhetsrapport och debiterade dem sedan 3 000 yuan.”

Denna kommentar leder oss till en diskussion om zhongjie-företag, bokstavligen ”mellanliggande företag”, som är en speciell sorts industri i Kina. Men är kinesiska konsult- och lobbyföretag i sig själv något speciellt? Det som är speciellt i Kina är att zhongjie-företag ibland behandlas som en enda industrigren, trots att den innehåller en lång rad kommersiella verksamheter, från lobbyverksamhet, konsulter, mellanbolag, redovisningsbyråer, revisorer, till notarietjänster och äkthetsbevis och så vidare. Organisationer som är iblandade i zhongjie innefattar men är inte begränsade till affärsföretag. Alla möjliga sorters företag och handelssammanslutningar kan också hamna under denna kategori. Det som är gemensamt för verksamheter med så bred spännvidd är affärssektorns behov att antingen påverka regeringen eller få vissa officiella godkännanden eller licenser. Här kommer vi in på ett område som förespråkare av en fri marknad kallar ”rent-seeking”  (Rent-seeking är ett begrepp inom nationalekonomi för att försöka få intäkter genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna och göra förtjänst, ”få ränta”, på det – öa.).
Men redan från början har den kinesiska byråkratin varit missnöjd med enbart mutor. Istället går den ett steg längre genom att grunda egna zhongjie, eller firmor, för att utnyttja privatkapitalisterna i utbyte mot att underlätta regeringens beviljande av licenser eller godkännanden. Om man inte gör upp med dessa röda hatt-firmor så kommer man aldrig att kunna få regeringens godkännande eller tillstånd även om man har tillräckligt med pengar och behörig teknologi. Det är också därför lobby-/konsult-/mellan-/PR-företag i Kina på alla nivåer domineras av regeringstjänstemän eller deras kompisar. Exempelvis grundades Kinas första PR-företag, China Global Public Relations Company, 1985 av nyhetsbyrån Xinhua. Det gjordes med hjälp av det världsberömda PR-företaget Burson-Marsteller. Sedan dess har det dykt upp zhongjie som leds av byråkrater överallt. När affärsmän vill bjuda på regeringskontrakt behöver de bara be om hjälp från dessa firmor som drivs av regeringsdepartement för att utöva påtryckningar mot samma regeringsdepartement.
2009 publicerade Samhällsvetenskapliga akademin en rapport, ”Forskning om korruption i socialt mellanliggande organisationer och lämpliga motåtgärder”. Den påpekar att:
”I Kina har mutor, korruption och rent-seeking från regeringstjänstemäns sida, och även mellanliggande organisationer som är inblandade i rent-seeking, korruption etc., ökat. I olika fall av korruption finns det personer som använder revisioner eller ekonomiska rapporter eller bedömningar som utfärdats lagligt av mellanhänder som revisorer, värderingsmän och handelssammanslutningar etc, för att dölja sin olagliga korruption. Det är också det vanliga tillvägagångssättet bland regeringstjänstemän som är ute efter rent-seeking. Korruptionen inom dessa mellanliggande organisationer finns huvudsakligen inom tre kategorier: mutor och hjälp med mutor, penningtvätt och deltagande i förskingring av statliga tillgångar, aktiviteter som skadar både aktieägarnas och konsumenternas intressen.
Många mellanliggande organisationer (som marknadsföringsföretag, Handels­kammaren, handelssammanslutningar etc.) grundas av folk som är beroende av sina band till regeringen. De är antingen helt eller delvis regeringsledda eller konsortier mellan regeringen och den privata sektorn. En del mellanliggande organisationer klipper bara till synes banden till sina tidigare tillsynsdepartement, medan de i praktiken fortfarande är knutna till departementen. En del mellanliggande organisationer leds av ansvariga regeringstjänstemän eller tjänstemän som kan fungera som konsulter eller hedersordförande. Pensionerade tjänstemän kan också spela samma roll som de ansvariga tjänstemännen. Denna situation skapar gemensamma intressen mellan regeringen och firmorna.”
Det är vanligt att beskriva ovan nämnda fenomen som vanlig korruption eller att tjänstemän och affärssektorn är i maskopi. Problemet med den första beteckningen är att den är alltför vag, medan den andra förutsätter att regeringen och företagen är åtskilda. I fallet Kina är regeringstjänstemän också affärsmän. De kombinerar statsappara­tens tvång med pengarnas makt för att bli rika och mäktiga på samma gång. På 1930-talet kritiserade Kinas kommunistiska parti (KKP) Guomindang för att vara den byråkratiska borgarklassens främsta representant. Idag är denna anklagelse tusen gånger mer tillämpbar på KKP.
Beijing News kommenterar att frågan om säkerhetsbedömningen av Ruihai ”bör utredas ordentligt … och dessa röda hatt-firmor måste krossas, intressegemenskapen bakom scenen måste kapas av.” Man kan knappast vara oense med det, men problemet är vem det ska utredas av? Sedan 30 år har KKP låtsats upprepa förbudet för regeringsdepartement och tjänstemän att grunda affärsföretag. Resultatet är att byråkratin hittar på mer och mer affärsverksamhet. Om KKP fortfarande kunde reformera sig själv så skulle det för det första inte ha blivit någon explosion i Tianjin eller liknande katastrofer.
KKP är så beväpnat till tänderna och fortfarande så mäktigt att inga krafter kan utmana det utifrån. Men problemet är att KKP är sin egen största fiende. Fysiken säger att när en stor stjärna är tillräckligt gammal så kan dess kärna inte längre hålla uppe sin egen tyngd. Dess utsida exploderar, varefter dess inre kärna faller ihop och därefter förvandlas till ett svart hål. Dagens KKP har vuxit till en så enorm storlek och makt att dess ruttna kärna också alltmer blir oförmögen att bära sin egen tyngd. Explosionen i Tianjin är bara en av de yttre explosionerna innan det faller samman.

 

Au Loong-Yu

Au Loong-Yu är en ledande rättvise­aktivist i Hong Kong, och är för närvarande redaktör för China Labor Net.

Artikeln är tidigare publicerad i International Viewpoint.  Översättning från engelska: Göran Källqvist