Djurgårdsfärjan är från Slussen i Stockholm är fylld med upprymda unga på väg till Gröna Lund. Glada ansikten njuter av sol och sunnanvind, sommarkvällen visar sin trevligaste sida, inte ett regnmoln någonstans. Inne på Grönan hörs höga vrål när berg- och dalbanorna kommer dundrande och från de hiskligt höga tornen skriker festglada av fröjd när de hissas upp i skyn och störtar ner i expressfart.
Rader av serveringar där folk äter och dricker omväxlar med olika sorters tombolastånd. Några stoltserar med sina vinster, väldiga teddybjörnar och meterlånga chokladkakor! Mängder av färggranna blommor pryder nöjesparken. Artister uppträder på stora scenen, ofta världsberömda sångare och musiker. Många tusen står på planen framför och blir en rytmiskt gungande massa som sjunger med, sträcker upp armarna och ropar bifall. På ett annat ställe dansar man tango och några är mycket skickliga.
Massor av tonåringar verkar vandra omkring oavbrutet, fulla av förväntan, hoppfullt spanande mot andra förväntansfulla tjejer och killar. Tänk om man kunde komma i snack med hen där!
Det finns föräldrar också med små barn som vill köra vagnen hellre än sitta i den, och större syskon som slickar på imponerande volmar av sockervadd. Gråhåriga av båda könen syns i mängden, alla över 65 går in gratis.
Till Grönan kommer alla sorter, minus överklassen förstås, alltså det så kallade folket. Trasiga jeans är modernt men det går an att vara klädd på alla möjliga sätt. Jag minns mig själv i tonåren på väg till dans i kostym, stärkskjorta, slips och blankputsade skor för att duga. Hit kommer förorternas unga. De talar många sorters svenska och ett stort antal andra språk. Här och var syns gäng med glada muslimska tjejer i långa kjolar och niqab som inramar ansiktet.
På en brygga mot Saltsjön såg jag en glatt tjattrande, fnissande trio, den ena mycket mörk och vacker, med långbyxor, bara armar och svallande hår, den andra i niqab och lång klänning, den tredje i svart burka med ett par centimeters springa för ögonen och fladdrande svart klädnad ner till fötterna.
Vimlet på Grönan är trivsamt. Platsen har gamla anor. Nordisk Familjebok, tryckt 1909, meddelar: ”Gröna lund, under 1700-talet ett sämre värdshus… Bellman valde ofta detta ställe… där det ofta gick öfver måttan lustigt till (se t.ex. Fredmans epistlar, n:r 62).”
På Gröna Lund känner man förtröstan om framtiden!
Sture Källberg